Robinhosa

Sitter allt oftare på discshop.se och suckar. Lägger i och tar bort filmer ur kundvagnen beroende på hur jag känner mig. Med start i går har jag tagit mig igenom Indiana Jones-trilogin, dittills ett outforskat territorium för min del. RRR till alla tre filmer är mitt objektiva omdöme. Ska se fyran också när jag är sugen. men gillar Star Wars oändligt mycket mer, om vi nu ska prata George Lucas-projekt. 

Men den där kundvagnen, jag förstår ju att ni är ganska nyfikna på vilka filmer som är på tapeten just för tillfället. 22 varor på plats, lite för många att ta sig till kassan med såvida man inte druckit några öl och kanske en whiskey. Det ska bantas alltså, men här är några riktiga guldkorn som måste in i samlingen fortast möjligt. Vad sägs om Woody Allens Manhattan? Eller kanske Thelma & Louise? Good Morning Vietnam? Royal Tenenbaums? Life of Brian? Ja, ni ser poängen. Lite äldre bortglömda filmer att fläka ut sig över en regnig sommardag (för regniga sommardagar kommer vi få!). Blade Runner, Full Metal Jacket, Swingers, Allt eller Inget, Annie Hall och Måndag hela veckan är filmer med liknande nostalgiska egenskaper som bara måste upp i hyllorna. 

Så. Där har ni min fritid i ett par stycken.

Ja, ni vet ju hur det kan vara. Rätt mycket fokus på SM-finalen i handboll nu om man säger. Mindre fokus på livets alla små godbitar. Det är så illa att jag inte ens hunnit läsa ifatt mina bloggar efter USA-resan. Men nu på morgonen gjorde jag ett ryck, gick igenom alla bokmärken och alla bloggar. Sportbloggar, vänners bloggar, nöjesbloggar, modebloggar... mycket sånt. 

Bland de första man går in på är ju Schulmans blogg. Och jag blev ärligt talad lite ställd i dag. Det visar sig att han har ett brinnande intresse för Twin Peaks. Att han skrivit uppsatser i ämnet. Jag visste ju att han gillade Lost, men att han även var ett Peak-fan visste hade jag ingen aning om. Jag kan inte påstå att serien betytt så mycket för mig som den tydligen gjort för honom - jag har mer Lost att tacka för många fantastiska år - men när jag ser sådana här klipp blir jag ändå helt limmad framför skärmen. 

Ett kort ögonblick om hur den suggestiva musiken i serien kom till. 

Massiv tvättdag i går. Så massiv att jag inte är klar förrän nu. Jag lämnade den sista tvätten i maskinen i går och när Cissi kom hem och skulle ta ut den hade genierna så klart stängt av elen så man inte kunde öppna maskinerna. Så nu, exakt klockan 07.00 satt jag nere i stugan och inväntade påslagningen innan näste tvättare skulle komma. Känslan att sitta i tvättstugan när showen trummar igång. När alla lampor tänds och maskinerna går igång med en duns. Då är det morgon!

De fem-sex plaggen som återstod att hänga på tork fick givetvis inte plats på hängaren. Viss rangordning var tvungen att göras. För minsta möjliga energiåtgång var jag tvungen att räkna ut vilka plagg som skulle ha torkat sedan i går kväll och som därav kunde tas bort och bytas ut mot de nytvättade plaggen. Utan någon vidare tankegång drog jag upp ett par jeansshorts som kändes torra.

Låt mig bara utveckla det här: När jag säger "drar upp" menar jag alltså att jag snirklar, knycklar och vrider upp. För att "dra upp" jeans, shorts eller inte, från ett proppfullt tvättställ är inte det enklaste. Det vet den som provat.

Well, well, jag drog upp jeansshortsen bara för att inse att de inte var riktigt torra. Jag hade gjort en miss. De jävla shortsen var tvungen att hängas tillbaka. Och då! Som i en hundradels sekund kom tanken. Den som jag läst existerar. Ångra. Ctrl Z. Hjärnan ville bara trycka på två knappar och ha det där utdragandet av jeansshortsen ogjort. Ctrl Z och shortsen skulle hänga på plats igen som om inget hade hänt. Det var en magisk liten sekund det där, innan hjärnan insåg vad den egentligen höll på med. Silly brain, måste den ha tänkt efteråt.

Jag vet inte om det är klockslaget som gör det, att jag bara fått tre timmar i natt, men nu är jag alltså där. Det yttersta tecknet på att jag sitter för mycket framför en datorskärm. Att tänka i kortkommandon. Det måste vara framtiden ändå.

***

Och jodå, efter ett massivt uppbåd har jag nu avslutat förhållandet mellan twitter och facebook. Mina twitterinlägg, som ni kan se här bredvid men också följa på själva twitter, publiceras inte längre på facebook. Jag har faktiskt tappat vänner på facebook på grund av det här, tror jag. Flera har försvunnit den senaste tiden. Jävla vänner, det va. Men, men, nu vet ni. Om ni undrar varför det aldrig händer något där längre. 

God morgon.

Ja, vi är alltså i Boston just nu. Cissis skäggige och muskulösa storebror bor här några månader med sin forskande flickvän. Det är varmt och skönt och somrigt. Shorts och solsken och studerande studenter på Harvard University. Vi var ute en sväng och handlade frukost och den här staden är verkligen något att rekommendera. Det är de flesta städer i USA. Bara att gå runt, känslan!

Lite bitter över att missa alla stora sporteventer, Champions League, El Clasico, IFK:s semifinal. SVTPlay kan man bara se i Sverige, men vet någon hur man kommer runt det där? Borde man inte kunna lösa så att SVTPlay tror att jag är i Sverige? 

Vårt plan träffades av blixten just innan vi skulle mellanlanda i London. Jag satt och tittade ut genom fönstret och plötsligt small det utav bara helvete. Blixten slog ner alldeles utanför fönstret. Det var skräckinjagande härligt. Cissi trodde loppet var kört. Att vi skulle falla ner från himmeln och krascha. Hon såg ljuset! 

Bilder på det, men inte nu.

Nu verkar det inte bli någon större våg av det den här gången, men ändå. Man älskar ju när Aftonbladet brassar på med EXTRA EXTRA och stora, maffiga rubriker. Särskilt nu då när nära och kära är utom fara. Och - inte minst - får man alltid en förväntan i kroppen när man ser att seismolog Reynir Bödvarsson uttalat sig och dessutom är med på bild. Bödvarsson, som jag faktiskt hade mejlkontakt med när det begav sig på Island. 

Reynir är min man. Så länge han finns med i de här sammanhangen känner jag mig helt lugn. Han är min barstol på dansgolvet. 

Skönt att vi har vaknat till liv här inne också!

Sorry för lite dåligt bloggande. Har hunnit se två och en halv nya filmer sedan sist. Hunger Games (RRRR) och Vanilla Sky, ni vet den där Tom Cruise-filmen som kom tio år före sin tid. Den orkar nog bara med RRR trots allt.

Gick en sf:s hemsida häromdagen och fick den där jobbiga känslan av ensamhet i kroppen. Jag har ju ofta snackat om att gå på bio själv, men det har aldrig riktigt blivit av. Det har alltid funnits någon som varit sugen. Men OM jag skulle gå på bio själv skulle jag nog göra det bästa av det. Inte som den här snubben - för det är väl bara killar eller män som går på bio själva?

Varför gör man så? Varför bokar man den platsen om man har hela salongen att välja på? Det kan bara vara en sak. Han som bokat vill ta sig in och ut ur salongen så snabbt som möjligt. In - ut, helst utan att någon hinner se att han varit där själv. Det finns väl något ledsamt där? Jag önskar jag vågade gå på bio ensam en gång. 

Jag vet inte om ni såg Sportnytt i kväll, de visade lite handboll från Alingsås där jag också råkade befinna mig. IFK mötte Alingsås och vann. I SVT:s korta reportage om matchen gör jag debut i sportsändningarna. Jodå såatteeeee...



Gött de. Ni ser väl? Där nere bakom Pär Möllerberg i trappen till omklädningsrummen. Fint... ser ut som att luggen ligger rätt också.

Känner mig som en gammal man. De senaste kvällarna har jag haft så ont i magen när jag gått och lagt mig att det liksom kommit ljud från mig som det annars inte gör. Inte nödvändigtvis ur röva, utan mer ur munna när man hamnar i ryggläge. Ett långt och rivigt "aaaaahhhhhh", ni vet det där som man hör från farfar eller morfar varje gång han slår sig ner i en låg fåtölj. Eller när farsan kommit hem från en lång arbetsdag, har brett lite mackor och slår sig ner framför teven.

AAAAHHHHHHH, va gött.

Varför detta magont, undrar ni. Ska man behöva vara orolig? Finns det något man kan göra? Ja, inte vet jag. Jag har väl ätit för mycket antar jag. Proppat i mig för snabbt helt enkelt. Men, men. Min poäng är gjord. Det är skönt att i detta nu skriva detta i sängen så att jag slipper sitta upp. I morgon blir det Alingsås tur och retur och jag får nog dricka lite kaffe innan så magen hinner bli tömd och redo för en sisådär 10 timmars sittande under dagen.

Soundtracket, skådisarna, Stifler. Jag kan absolut tänka mig att betala för att få se den här filmen på bio. Kanske inte med samma iver som jag betalade för att se America Wedding, men ändå. Jag kommer betala.

Man kan inte vara överallt. Inte skriva hela tiden. Därför blir det kanske lite sisådär med motivationen till den här traditionsrika sidan. Men nu vill jag faktiskt göra en rekommendation. "Flygplanskrascher" är en serie program som går på SVT den här veckan. Se det! Ja, nu har det redan gått tre avsnitt, men se de tre sista i alla fall.

Vilka katastrofer! En pilot som störtat med 118 passagerare där över 70 överlevt hyllas som en hjälte för att han störtade på bästa möjliga sätt. Han sitter där i sin rullstol, tar emot jublet och vinkar till folkmassorna. Ett problem bara - allt var hans fel. Piloten hade stänkt av en fullt fungerande motor och fortsatt med den andra, brinnande, motorn. Han fick sparken sen. 

Det var mitt tips för veckan. Nu ska jag äta makaroner och titta på handboll.

Först försvann Håkan, innan han mystiskt dök upp igen utan någon vettig förklaring till var han hållit hus. Nu försvinner ett flygplan över de svenska fjällen. Puff bara! Kommer de att hitta planet? Kanske om några veckor eller så, när utomjordingarna testat och kan allt om vår teknologi.

Jag har en fruktansvärd innebrännare på näsan som vägrar ge med sig. Vi är inne på dag 3 och det finns inga tecken på nedgång. Hade jag gått på högstadiet hade detta varit en tid för ångest. Tre dagar med illröd innebrännare på näsan hade inte direkt gjort att min sociala status skjutit i höjden. Som tur är visar jag mig mest för medelålders herrar. Cissi har mest sett mig i mörker eftersom jag jobbat sent nu några dagar. 

Cissi, ja. I går tyckte hon att det var en bra idé att öppna dörren för främmande man, så nu sitter vi här med ett kvitto från Radiotjänst och är 2000 kronor fattigare om året. Superspännande. Samtidigt var det visst fel på bromsrören (?) på bilen så att den inte gick igenom besiktningen.

Hade man gått på högstadiet hade man snabbt fått smeknamnet Rudolf. Nu försöker jag lägga fokus på annat i ansiktet, därför låter jag mitt skägg växa ut till en fyllig buske. Det kunde jag inte på högstadiet.  

Och det här med Instagram, är det något?

Vad har vi att jobba med i dag då? Varför inte Rob Lowe? Skådisen som är med i Vita Huset och också dyker upp i Californication då och då. Det är något med honom och hans röst. Han tycks ha något talfel, eller kanske något fel på sin luftstrupe. Han pratar konstigt. I Californication är det uppenbart och en del av hans karaktär. Han ska liksom bröla.

Titta själva.

Men sen har vi den här storrollen i Vita Huset. Han spelar en up and coming talskrivare till presidenten. Även här pratar han konstigt. Han brölar inte. Han talar inte från halsen, men det är något väldigt irriterande över honom. Han liksom pratarmedallaordiettendasträckutanatttaenpaus. Ibland tror jag mig uppfatta att han hoppar över en del ord. Eller att han själv bara hittar på förkortningar till ord. Plus att han har exakt samma tonläge i rösten i en hel konversation. Som om han möjligtvis är en förprogrammerad robot. Det här håller på att förstöra hela min upplevelse av Vita Huset. Man gillar Sam, han är en bra kille, men jag skruvar på mig varje gång jag hör honom prata. Det blir så obekvämt alltsammans. I förlängningen kan det här innebära slutet för min Vita Huset-era.

Titta själva.

Finns det något här eller letar jag?