Robinhosa

Fredag i dag, många ska säkert dricka öl och så, men jag ska jobba. Precis som på Idrottsgalan i morgon och de närmaste fem dagarna. Men ändå, den här ölen, den får mig att fundera på alla bartenders runt om i världen. Vi var ju på semester nyligen. Man åker lite taxi, äter på restaurang och dricker en hel del alkohol. Och överallt ska man dricksa. Detta eviga semestermonster.

Alltså vi kan ju börja med taxichauförrerna. Varför ska de ha dricks? Vilken service ger de mig som inte ingår i deras ordinarie lön? De kör sin bil och tittar på sin gps - för de hittar inte ens på stället man är på. På Fuerteventura hittade de visserligen, och i New York, men är man exempelvis i Göteborg eller Södertälje så hittar fan inte chauförren någonstans. Det är helt otroligt. Det är deras enda jobb, att köra sin bil och hitta till ställen. Nej, inte kontsigt att det blir dåligt med dricks då.

Jag kan förstå att man ger dricks på restaurangen. Man vill inte att någon ska spotta i maten och så. Visst, man skulle ju kunna framföra poängen att man ger dricks EFTER middagen, när man redan ätit. Och till vilken nytta då? Att fjäska för kocken då är ju helt meningslöst. Det är i så fall om man tänkt komma tillbaka till samma restaurang och inte vill att kocken ska tänka: "Åh, där är den snåle fan". Då kan det ju vara smart.
Men jag undrar om det ändå inte är servitörerna som tar all dricks. De gör ju inte ett skit egentligen. Går fram och tillbaka med maten och ser glada ut. Kanske utbyter de en artighet eller två, men det är allt. Det är kocken man borde dricksa. Det är till köket man borde gå med pengarna i stället för att bara lägga dem där på bordet. Det finns säkert en kodex eller så på de flesta restauranger som säger att personalen delar på dricksen, men visst är servitörer och servitriser ena hånga jävlar. Lätt att de snor åt sig hela kakan.

Vilket osökt får mig att tänka på bartenders. De är ju av en sort som ständigt FÖRVÄNTAR sig att få dricks. Taxichaufförer kan ju bli lite överraskade och glada när de får lite extra. Men bartenders, de liksom skiter i vilket. "Jaja, jag fick en tjuga extra, whatever, varför gav han mig inte en 50-lapp?". Gud förbjude om man inte skulle ge någon dricks alls, det är då man skulle få en reaktion. 
Och varför denna stöddighet? Exakt vad gör en bartender som är värt att vara stöddig över? Varför ska man ge honom eller henne dricks? Det är inte direkt så jag behöver vara orolig att de ska spotta i glaset. Jag står ju där rakt framför när de häller upp ölen. Och det är ju verkligen de enda de gör. Häller upp öl. Inget extra, inget jonglerande eller så. De tar emot min beställning, ger mig glaset och tar orimligt med pengar för det. Plus att de vill ha dricks.
Jag säger det, ge mig en jonglerande bartender så ska jag dricksa generöst. Lovar. Eller än bättre. Ge mig en bar där man själv stoppar pengar i en maskin och hämtar ut sin öl. Det måste vara framtiden. Som en godismaskin, fast med öl. Uppställda längs väggarna på baren eller discot.

Inte för att va sån. Jag tycker själv att jag är ganska generös med dricksen, särskilt när man är utomlands. Men jag är egentligen inte generös för att jag vill vara det. Jag är bara generös för att jag inte vill att någon ska tycka jag är en snål idiot. Jag bara säger att någon borde sätta ner foten här. Eller åtminstone införa dricks i alla yrken.

Så vi gick längs med huvudgatan i Corralejo. En tjej står och delar ut flygblad och ser i det stora hela ganska övergiven ut. Så vi tar ett av hennes papper där det står att baren en bit bort ska ha någon form av föreställning under kvällen. Det ska komma gymnaster och göra lite konster och så. Halvkul, tänkte vi, och gick dit en runda efter maten.

Man kan inte påstå att det var fullsatt, tvärtom, men gymnasterna körde sin grej, studsade och så. Sen drog de upp några stackare på scen som skulle köra en limbotävling. Jag och Cissi behövde aldrig riktigt anstränga oss för att slippa. Men nästa gång, när det var dags att hoppa hopprep såg jag tidigt att en av gymnasterna siktade in sig på vårt bord. Jag försökte få honom ointresserad av oss, eller i alla fall av mig, men Cissi, den ormen, puttades och hetsade den här gymnasten att ta med mig upp på scen.

Och ja, efter en knackig start tycker jag mig ändå se vissa kvalitéer. 

Ska man komma hem från sol, värme och ljus i januari kan man väl lika gärna göra det till snö, mörker och minusgrader. Hellre skrapa rutorna på bilen i fem minuter extra än att tvingas springa till den i blåst och ösregn. 

Härlig flygresa hem. Jag och Cissi fick absoluta topplatser på planet. Allra längst bak, där tre stolar i bredd bara var två och där benutrymmet gick från obefintligt till existerande. Och så fick vi den stora förmånen att höra kabinpersonalens skvallersnack. Bäst var det när vi släppt göteborgarna på Landvetter och halva personalstyrkan försvann. De som var kvar tjattrade intensivt om en manlig kollega och hans nya pojkvän. 

Det är något med att flyga. Eller att lyfta. För någon sekund där känner man kraften. Den som tar dig upp i luften. Nu fick jag känna den i ett par kalsonger som är inne på en dag för mycket. Kalsongerna tog, precis som beräknat, slut med två dagar kvar på ön. Och nu är jag hemma igen, med en tom garderob och med två nya dagar kvar till nästa tvättid.

Jag har fortfarande inte tipsat om Cissis nya blogg. Tanken är väl att hon ska skriva om sina mombo jumbo-böcker om strategier i livet och så, men den är välskriven och väldigt bra.

Jag tänkte att ni skulle få veta lite mer om hur vi har det.

För varje minut som går så ser jag att mina armar blir rödare och rödare. Det kan sluta riktigt illa det här. Vi har suttit precis hela dagen framför poolen. Jag inledde med svag solfaktor, tio tror jag det var, men gick upp lite till efterhand som vi satt där. Alldeles nyss på hotellrummet var allt i sin ordning, "inte så farligt ändå", tänkte jag innan jag tog datorn och begav mig mot receptionen. Men nu alltså... det börjar svida och jag känner mig sådär len om armarna. Eller mer som en oxfilé, ni vet så där mör och fin att man liksom fastnar i köttet när man drar på det. Så länge det bara är armarna.

Tyskarna leder med 11-5 i fönstret bredvid, själve fan det. Vi såg Real-Barca i går på en av barerna i byn. Mycket fult spel, en del spontana upprörda känslor på baren. Mest jubel när Real gjorde mål faktiskt. Efteråt skämdes nog de flesta.

Vi bor på ett hotell strax utanför byn, i början av en enda stor öken kan man säga. Första dagen blåste det något alldeles fruktansvärt men sedan dess har det varit bättre. Två pooler, två jacuzzis, barer, restauranger. Men också enbart pensionärer. Eller människor i övre medelåldern. Några bögpar också. Nog ingen alls under 25. Cissi är, med ett par småungar undantaget, klart yngst. Folk går med morgonrockar överallt. Cissi ville ha en, men det var visst bara för de som bodde i sviterna. Det fina folket. Vi får bara varsin gul handduk vid poolen. 

Cissi har kameran så det blir inga bilder i dag. Hon läser sina såna där levnadsböcker. Av personer som har ett och annat att säga hur man ska ha rätt inställning till allting. Hon antecknar samtidigt. Till sin egen dagbok, heter det. Själv läste jag ut Palme-boken i går och i dag har jag faktiskt läst hela Zlatan-boken. Cover to cover, som Hollywood-agenterna alltid säger när de läst filmmanus åt den ena eller andra stjärnan. 

Måste se färdigt handbollen nu. Armarna svider.

Och när vi ändå är inne på ködramaturgin på Maxi. Vem är det egentligen som ska lägga pinnen på rullbandet? Är det jag som ska lägga den efter mina varor? Eller är det kunden bakom?

Det mest naturliga är kanske att det är jag själv som ska lägga pinnen. Det är ju trots allt jag som inte vill riskera att betala för varor som inte är mina. Pinnen gör ju MIG en tjänst där den ligger. Den hindrar kunden bakom att snylta in sina varor på min betalning. So far so good.

Å andra sidan.

Finns det inte något jävligt snålt och otrevligt i att lägga dit pinnen? Kunden bakom har kanske precis börjat lasta upp sin korg på hyllan och så kommer jag där med en pinne i nyllet. Sättet jag lägger dit den på liksom bara skriker "Försök inte! Jag ser nog vad du håller på med!". Som att jag antar att personen bakom är en tjuv. Sådan vill inte jag vara.

Jag vill vara glad och trevlig och tillmötesgående. Jag vill att personen bakom ska lägga sina varor på bandet och bara låta dem rulla. Jag vill att kassörskan som inte säger hej av misstag ska dra en av varorna och direkt titta frågande: "Var det här din förresten?". Jag ler och säger "nej, men det är lugnt. Det var ju bara Mariekex". Och så skäms herren bakom mig och erbjuder sig att betala. Han insisterar på att ge mig en tjuga i hand, men jag avstår. Kanske säger han "Men unge man, det är klart att du...", men där avbryter jag honom. Jag vill inte ha tjugan. Jag vill bara packa ner mina varor och lämna Maxi med ett leende på läpparna. För jag har gjort en gärning. 

Å andra sidan ger jag mig fan på att den där herren nästa gång själv lägger dit pinnen.

Det har blivit en skam att hälsa på folk. Man öppnar upp sig själv för förlöjligande. Det säkraste framöver är att inte säga hej till någon.

Vet ni varför? Därför att ingen hälsar tillbaka längre. Alla är så inne i sig själva att man inte reagerar på omvärlden. Först trodde jag kanske att det var jag själv som var otydlig. Att jag hälsade för tyst, att jag hade för dålig bas i rösten. Men den teorin har slagits på ända. Häromdagen gick jag och Cissi på stan. Jag såg tidigt att jag skulle möta en person jag nog borde hälsa på. Det skiljde max två meter mellan oss när vi möttes. Jag började med en vinkning, en tydlig näve i luften. Sen gick jag på ett "Tjena!". Men responsen var obefintlig.

Det här har hänt några gånger de senaste veckorna. Varje gång har Cissi gått bredvid och skrattat åt mina löjliga försök att få folk att reagera. Därför gav jag mig inte den här gången. Jag skulle minsann få ett hej. Så jag tog ett steg i sidled, sträckte fram huvudet lite och avfyrade det mest explosiva "Tjena!" människan skådat. Och jag fick min hälsning. Det kändes skönt. Jag slapp förlöjliga mig själv. Eller om jag nu gjorde det.

I dag köpte jag tvättmedel på Maxi. Tanten i kassan förde en lång och trevlig diskussion med en mamma och hennes barn framför mig i kön. Dessutom hade jag precis blivit förbisläppt i kön av en snäll herre med mycket bröd att paketera. Allting var mycket glatt och trevligt. Tills jag blev först i kön.

"Tjena", sa jag och tittade på kassörskan.
Det enda jag möttes av var tystnad och ett stycke hår som stirrade ner på varorna.
"Då blir det 189 kronor", sa hon sen.
"Okej", sa jag och vinkade adjö.

Jag sitter här och ser andra delen i Filip och Fredriks årskrönika. Robert Gustafsson är gäst (mycket bra imitation av Leif GW Persson) och berättade nyss att han var och såg samma film som Olof Palme den där kvällen i februari 86. Han satt alltså strax framför Palme och bara några minuter efter att filmen var slut och de gått åt skilda håll så mördades statsministern.

Skakande uppgifter! Robert Gustafsson är alltså en av dessa vittnen som jag sitter och läser om. Som blev så fantastiskt ignorerade av en usel och inkompetent polisutredning. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den här informationen om att Gustafsson var på plats. Vad betyder det? Kan man tycka något om det? Det kanske inte spelar någon roll överhuvudtaget. Men det är bara så oerhört intressant med så här nya fakta om en så gammal händelse. Visste någon om det här? Var det allmän kännedom att en av våra största komiker någonsin var och såg Mozart samma kväll som Palme? Eller outade han detta hos Filip och Fredrik, i så fall av en ren slump antar jag. 

Fascinerande är det hur som helst. Jag skulle vilja prata mer om det här med Robert Gustafsson, men jag hittar ingen gammal intervju eller något alls där han berör den där kvällen. Jag vill veta allt! Hörde han något som Palme sa? Hur betedde han sig? Fanns där några lustiga figurer i eller utanför biosalongen? Många vittnen menar ju det. Gick han från biografen före Palme? Hörde han skotten? Tror han verkligen på Christer Pettersson-spåret?

Robert Gustafsson, vem mördade Olof Palme?!

Nyårsdagen på jobbet var en så kallad "korv och glass"-kväll. Det var inte jättestressigt så vi passade på att köra lite frågesport. Jag förhörde redaktionens historielärare om lite film- och julkalenders-kunskaper medan jag fick två Lost-quizar att jobba med. Den första, med lättare frågor överlag, låg jag på över 90 procent. Vilket är godkänt, till och med lite bra. Däremot är 57 procent på den avancerade delen inte bra. Det är knappt godkänt, om ens det. Man ska väl upp i 60 procent på ett prov i skolan för att få G? Eller 1 eller C eller vad man nu har för betygsystem i skolan. 

Det blir till att börja om. Kanske plugga lite med Lost Encyclopedia vid sidan av. Men inte i kväll. I kväll ska jag skriva matcherna på Alliansen, vilket är himla kul. Frågan är bara hur jag ska kunna fylla ut Andreas Jemns skor. Säger man så, fylla ut skorna? Fylla tomrummet? Jaja, denna poet. Detta geni. Blir svårt. Måste göra vid frillan nu, måste ju vara respektabel på vinterns stora sociala händelse i stan.

Det uppstod viss förvirring på bloggen när delar av min läsarkrets uttryckte oro över att "Årets"-listan försvunnit. Men den försvann ju redan i övergången mellan 2010 och 2011. Det var sorgligt, det håller jag med om, men nu har det faktiskt gått ett år. Nu har vi gått vidare. Någon gammal jävla lista är väl inget att böla för? Va?

Nu till en fråga. För oss som inte följer The Big Bang Theory slaviskt, men gärna tittar på det då och då - varför måste Sheldon knacka i dörrar och väggar och säga Pennys namn hela tiden? Finns det någon story i det? Ett gammalt internskämt kanske? Det skulle jag vilja veta. 

En ny lista kanske? Nytänk? Eller flera olika listor med olika teman? Årets bästa filmer? Eller mitt favoritklädesplagg under 2011? Kostym. Jag vill gärna göra listor, det är inte det. Men jag vill inte spendera flera timmar på att gå igenom arkiv och minnesbilder, det orkar jag inte. Jag skulle gärna vilja säga att jag har bättre saker för mig, men om jag ska vara ärlig, jag har inte så jävla mycket mer för mig nu än jag hade för två-tre-fyra år sedan när "Årets"-listan var i sitt esse. Det måste vara kärleken till den här hemmabloggen, den är inte lika stark längre.

...eller är det Jens. Jag är så trött på den här högljudda maskinen nu att jag bara vill vrida skärmen så långt bak att det blir ner och att den till sist knäcks. Det hade varit något, särskilt med ett par Fifa-förluster i ryggen så att äkta irritation fanns med i bilden. Jag måste köpa nytt. Eller om jag klarar mig genom sommaren och önskar mig nytt. 

Själv är jag i mitt esse på twitter. Kanske inte rent produktivt, där är jag fortfarande i lite av en identitetskris. Ska jag skriva om sport, vanligt trams eller både och? Jag har fler personer (eller snarare konton) som följer mig än vad jag följer personer. Det hade varit lite coolt, men sanningen är att de flesta bara följer för att läsa om IFK. Så då får jag väl skriva om IFK. Eller? Det ska jag kanske skita i.

Man har såna där diskussioner på jobbet också ibland. Etik-grupper som undrar, rent allmänt, vem man är och ska vara på twitter? Ska man vara sig själv, Robin som Robin. Eller "yrkesmannen", "sportjournalisten" Robin? Öh, och där kan man ju sitta, väga fördelar mot nackdelar, men måste man sätta stämpel på det? Kan man inte bara vara?

God natt.

2011 har också varit ett år med - så här i efterhand åtminstone - lite mer alkohol än vad som kanske är nödvändigt. 2012 blir förhoppningsvis lite lugnare, lite bättre. Jag vill, med den här bloggens allra mest seriösa sida, önska ett gott nytt år. Och jag vill göra det med en bild från mitt pre-nyårsfirande. En slags markering för vad som är ganska så gött. Den här före-fest-känslan. När man har haft en hel dag ledig, gått och pulat lite på stan, tagit en tupplur och nu bara är. Sen ska man duscha och stressa och allt det där. Jag har dessutom inte valt kläder för kvällen. Svart kostym med lite tryck i eller en lite brunare, gubbigare variant? Jag måste ha Cissi till det här. Cissi, som för övrigt funderar på att ta upp sitt bloggande under 2012. En lysande idé, tycker jag, även om det tydligen ska handla mycket om hennes böcker om själen. 

Men fram tills dess.



Ett gott nytt år med - i badass-ordning - The Office, Pan Pizza, Swansea-Tottenham och Pistonhead julöl. 

Vi ska ta farväl av livet. När vi firar in det nya året med raketer, billigt bubbelvin och pussar till höger och vänster ska vi ha en sak klar för oss. Det vi firar är vår egen undergång. Man ska aldrig underskatta ett gammalt folk och dess heliga traditioner och kalendrar. Men vad tar man då med sig från det sista året i livet?

Jag köpte en gubbkavaj till exempel. Alldeles nyligen. En sån där brun tygkavaj med bruna lappar på armbågen. En riktigt mysig liten sak. Det tar jag med mig in i 2012.

Förhoppningsvis tar jag också med mig Cissi in i 2012. Det hade inte blivit alls lika roligt annars. Sen tar jag gärna med mig den här låten också. Är det någon låt jag vill tipsa om och liksom stryka under tipsa eller skriva TIPSA med stora bokstäver, så är det den här. 



Och så ska vi väl se om vi inte kan gå in i det nya året - bloggens sjunde (!!!) i ordningen - med samma läsarkrets som nu. Lite färre inlägg, men samma frekvens hos besökarna. Det är en tapper och trogen skara. 

Och ska vi leva 2012 så vill jag fan ha ett bröllop. Vi har väl några par som varit förlovade ett tag nu. Är det för mycket begärt att något av dem gör slag i saken. Att de cementerar sin kärlek framför guds och våra ögon. Ge oss ett bröllop. Ge oss en resa till Vegas. 

Jag ska till Boston också någon gång i början av året. Mycket trevligt. Kanske blir det en liten snabb tripp söderut också, det hoppas jag verkligen. 

Resten tar vi sen.

Sitter på tåget hem från Eskilstuna och inser att jag faktiskt inte uppdaterat den här bloggen på över en vecka. Det är en skrämmande insikt. Så långt uppehåll har vi nog aldrig haft här inne förutom den perioden då bloggen var nedlagd. Och även då undrar jag om det faktiskt hann gå mer än en vecka.

Mycket boksnack nu i juletider. Zlatans bok säljer bra. Ekwalls bok har nyss kommit ut. BlondinOlles bok vet jag inte hur man får tag på, men visst skulle den finnas på marknaden vid det här laget. Själv är jag helt inne i Gunnar Walls bok om Palmemordet. Om en polisutredning som kom att bli världens största och där själva polisarbetet så uppenbart missköts från dag ett. Drygt halva boken läst och klara RRRR så här långt.

Ser också fram emot Letterman-avsnittet på fredag då Darlene Love gör sitt årliga gästspel på lillejul. Jag har aldrig sett henne framföra sin hyllade jullåt live någon gång så det borde ge julkänslan mer bränsle. Även om den här tågresan faktiskt inneburit fina vyer över ett snöigt och vitt land. Snö är fint ändå, och kylan. Lite skidåkning nu hade suttit. Alpint, utför i hög fart, med sporadiska stopp för Jägermeister eller bara lite varm choklad. Med tidig uppstigning och eftermiddagsvila innan Cissi – med en sådan otrolig passion – blandar ihop en hot shot. Sedan föreslår hon en till, och sen en till och innan vi vet ordet av det så snurrar det i skallen på ett sätt som det gör när man druckit ett par, tre kaffekoppar på kort tid. Sen lägger man sig i sin våningssäng och funderar över livet. 

Notera att jag alltså köpte biljetter till juldagen för tolv personer. Var tvungen att betala kontant och var under en promenad värd mer än vad jag någonsin varit tidigare. Jag blir aldrig så mycket värd igen. Jag har pikat redan. Det går utför härifrån. 

God jul till alla, om det skulle dröja till nästa gång.

Först den där snubben med cigaretten, och nu den här kristne mannen. Skönt gäng ändå.

Det får man ändå säga, att när Letterman fixar in Scarlett Johansson, Robert Downey Jr, Tom Hanks och Jude Law under samma vecka, så visar det vilket inflytande pratshowerna fortfarande har i USA. Här hemma går vi i spinn för att Lena Ph eller Carolina Gynning kommer till Hellenius Hörna. Stjärnglansen ser lite annorlunda ut.

Breaking News! Julgranen är klädd. Den blev inte helt rak i år heller, men det beror på var man står. Tittar man på den från ytterdörren och köket ser den rak ut. Från soffan lite halvsned och från sovrummet mycket tveksam. Men nu har vi ändå så fina julgranskulor (från.... Indiska!) att man inte kan släppa blicken från allt glitter för att ser hur själva granen ser ut där under. Sen ska vi heller inte glömma att nämna vår julbock, Ingvar, ni vet. Här med dottern Ann-Helene.



Ingvar ser mer stöddig ut än någonsin. Oklart varför, men jag har aldrig sett en julbocksnäsa så högt upp i vädret. Han kanske börjar tro att han är en permanent inredning under julen. I så fall får man börja fundera på att ta hem en konkurrent. En ännu större julbock. Får se vad Cissi säger.